Ett öga rött - en bokrecension

Jag tror inte att jag ens skulle ha tittat åt boken, om det inte hade varit för att vi fick som uppgift i skolan att läsa den. Jonas Hassen Khemiris bok Ett öga rött. En mycket udda bok, om jag jämför med andra böcker jag har läst.


Språket i boken är ovant i början. Den omkastade ordföljden, som föreställer huvudpersonens eget sätt att prata, gör att jag både en och två gånger får läsa om vissa meningar för att förstå innebörden. Men efter tjugo-trettio sidor börjar man vänja sig.


Halim går på högstadiet. Han vill protestera mot integrationsplanen och svennefieringen av alla blattar. Den gamla damen Dalanda uppmuntrar honom till att skriva, och hon förstår honom och är på hans sida. Hon ger honom en dagbok, och i denna berättar han om sin värld.


I skolan lägger de ner hemspråksundervisningen och Halim bestämmer sig för att han inte ska knäckas. Han ska minsann visa att ingen sätter sig på honom, han är ju en mäktig tankesultan. Trots att han själv verkar tycka att det är ordet som är mäktigt visar han sin frustration och gör revolt genom att klottra, förstöra, hamna i slagsmål och beter sig som en ligist. Vet inte hur den ekvationen ska gå ihop egentligen. Han är arg på sin pappa som tycker att det är viktigt att prata bra svenska och att passa in i det svenska samhället. Halim vägrar gå med på det och pratar slang och förortssvenska som aldrig förr. "En man utan språk är som en kamel utan puckel - värdelös" säger han. Detta trots att han inte ens kan sitt eget hemspråk; han är uppvuxen i Sverige, och när hans mamma fortfarande levde pratade han perfekt svenska.


Boken ger en insyn i Halims tankevärld. Man får veta hur han tänker, tycker och känner, vad han längtar efter och drömmer om. Halim är både arg och trotsig, samtidigt som han är en drömmare som fantiserar och svävar iväg. Ibland blir jag osäker på om det jag läser är det som verkligen händer honom eller om det sker i hans tankar och fantasier. Ofta misstänker jag att han glorifierar sig själv och blandar verklighet med fantasi, och jag väjer att ta hela handlingen med en nypa salt.


Boken ger mig blandade känslor. Likt ett Kinderägg i bokform med tre överraskningar i en gör boken mig både glad, förbannad och uppgiven. Ena stunden skrattar jag gott åt Halims uttal och speciellt åt de missuppfattade uttrycken som låter komiska i hans version. Nästa stund blir jag förbannad och undrar vad det var för fel på killen, för att en stund senare tycka synd om honom och den förvirrade tonårsvärld han verkar leva i.


Är du språkpolis och har tänkt läsa denna bok ber jag dig att tänka dig för en extra gång innan du slår upp boken. Den är helt och hållet skrivet på invandrarsvenska, vilket innebär en omkastad ordföljd som kan vara svår att ta till sig i skrift. Detta kombinerat med långa meningar och skum kommatering kan få den mest härdade lektören att få blodtrycksfall. Jag hade också varit ytterst tacksam för en ordlista längst bak i boken där jag kan slå upp både hans slanguttryck och ord som är på hans modersmål, eftersom jag själv varken är invandrare eller bor i förorten eller är speciellt hemma på ord som keff, guss och fett.


Boken lämnar många frågor obesvarade. Jag lyckas inte förstå vad Khemiri vill uppnå eller ge för budskap med boken. Vill han att vi ska få upp ögonen för något? Ska vi tycka synd om Halim? Eller vill han visa att så här ser verkligheten ut för invandrarkillar som är rädda för att förlora sin identitet om de pratar ren svenska och inte använder slanguttryck? Jag har ingen aning. Huvudpersonen lever upp till alla fördomar man kan tänka sig om invandrarligistungdomar i förorten, och jag känner mig sorglig till mods när jag tänker att detta kanske ska föreställa verkligheten.


Boken är annorlunda och tankeväckande. Ibland är den riktigt rolig. Ibland är den provocerande så till den milda grad att jag skulle vilja läxa upp huvudpersonen och fråga vad det är för fel på honom. Och emellanåt är boken bara fett keff.